bitterfittorna

Inga klyschor, inget Marvin Gaye. Det var inte soligt, det var inte fyverkerier bortsett från mina egna uppkastningar i alla dess färger. I en walk in-closet , jag minns att det tvåsiffriga talet glas med öl gjorde sig påmind genom att skvalpa runt i magen medan vi brakade rakt in i "garderoben" , jag landade ganska mjukt till skillnad från min dåvarande pojkvän som slog huvudet i ett hyllplan, jag kvävde ett skratt och ännu en begynnande spya men det har jag inte ont utav så här i efterhand, en liten pre-revenge. Sa "Är du verkligen hundra på det här?" och han tittade mig rakt i ögonen och sluddrade "Ja men jag älskar ju dig!" Äh vad väntar jag på? Han älskar ju mig! 

Men hela akten gick ut på att jag skulle få bort den förbaskade skon bakom huvudet, försöka mig på några bravader, men jag var ganska paralyserad. In och ut, sprut. Klart, jag var härmed kvinna. Trodde jag. Det visade sig en cirka 2 minuter senare att när vi kliver ur vårt lilla kärleksnästa står fem stora killar och vevar så åt helvete att jag domnade bort en aning, dansar och daskar i luften på något som skall likna en kvinnas röv. Mina 2 minuter i rampljuset som kvinna, bortblåst utav fem pubertala, nej SEX pubertala killar då min pojkvän (i cirka 5 minuter till) börjar sluta sig till den mansgrisiga skaran pojkar och göra samma moves. Jag går in i garderoben igen när jag inser att jag inte hittar mina strumpor, jag hade läst någonstans att strumporna var viktiga att avlägsna innan samlag, bullshit. Var på väg ut från denna beklagerliga samling människor och viskade till min pojkvän "sämst äru!" 

Jag vet, jag var liten. Hade jag ens fått mitt kvinnotecken? Minns inte, men jag var liten och "Sämst äru!" var det första som kom mig för. 

Så, vem försöker jag lura? Jag hatar alla pojkar, förutom pappa.